THE YEAR 2011

January - Ghana, the orphanage and a camp in Kumasi
February - Ghana, the orphanage and among other things, beach visits.
March - Ghana, began to spend time with Sabina and partied a lot.
April - Ghana, my lovely family and Linda came to visit.
May - Ghana, Sabina's birthday and... a guy who I liked alot treated me really bad.
June - Went home from Ghana and surprised my sister at the graduation. And celebrated my birthday.
July - Met my friends that I had missed and partied a lot.
August - Me and Freddy went to Santorini and visited my friends there.
September - Met my sweet cousins. Worked a month on the employment service (Arbetsförmedlingen).
October - My cousin Liza lived a few weeks with us, took her out and partied. Started working at a preschool. ♥ Cut Bangs.
November - Worked, relaxed and recovered from a cold. A quiet month.
December - Tattooed my brother and my sister's name, without them knowing, and surprise them on Christmas Eve. Celebrated Christmas in Småland.

Okej, så jag har ett litet problem.
Jag önskar att jag kunde vara kvar här i Ghana hela året men vissa saker stoppar mig.
I början när jag kom hit var jag väldigt sjuk, spydde oavbrutet i två veckor, kunde inte äta
och kunde inte ens ta några mediciner, utan fick bara dricka i två hela veckor.
Efter det har jag varit sjuk till och från, var varanan vecka har jag har förkylningar, och inga vanliga små
förkylningar utan, så illa att jag inte kunnat sova på flera nätter.
Men det har varit okej, jag har stått ut med det, eftersom jag älskade att vara på barnhemmet.
Så fort jag var frisk igen och kunde gå upp ur sängen gick jag direkt till barnhemmet och barnen gjorde en så glad.
Det var till och med så, att fleeera helger när min rumskompis var ute och reste, att jag stannade på barnhemmet för att jag trivdes så bra.
Men de senaste 2-3 månaderna har jag inte trivts så bra på barnhemmet. Ni alla har säkert hört vad som hände i början av april. Om inte så kan jag ta det snabbt här.
En liten flicka på barnhemmet hade tydligen förnedrat en pastor, genom att prata när han bad och sen inte vara tyst när dem sa till henne. Och pga detta så blev hon straffad. Dem straffade henne genom att bilda henne runt en påle men ansiktet in i pålen. Jag som är uppväxt på ett helt annat sätt kunde inte stå ut med att se detta och knöt upp det, gick till ägaren och frågade vad hon sysslade med och sa att flickan inte var någon hund och att man inte gör såhär mot barn.
Då skämdes hon så mycket att hon stängde av mig från barnhemmet.
Sedan dess och även lite innan det, trivs jag inte där längre. Jag vet att vi inte riktigt behövs där eftersom dem har så många volontärer ( förutom att bebisarna älskar mig ), men när detta hände sa hon det rätt upp i ansiktet på mig, jag behöver inte ens dig här. Och jag är inte här i Afrika bara för att jobba för en sådan otacksam människa.
Men nu känns det som hon vill bli av med oss alla. Hon gör allt för att vi inte ska trivas längre. Och det är inte bara jag som känner det.

För ett tag gillade jag verkligen maten där.. nu är det SKIT.
Till frukost får vi antingen bebisgröt, eller en kopp varmchoklad o två småkex, eller en liten hemmabakad bulle med 100tals myror och andra kryp i. Och jaa, jag vet jag är i Afrika, men jag betalade faktiskt 40.000 kr för detta och då ska jag åtminstonde gå mätt.

Men det som stör mig mest är att jag inte känner mig välkommen i barnhemmet där jag trivdes så bra innan.
Jag älskar barnen så mycket och jag vill inte lämna dem men ibland måste man tänka på sin hälsa först.
När jag nu blev sjuk igen, och denna gången seriöst sjuk,
40 graders feber, spydde en hel natt, någon typ av bihåleinflamationsliknande smärta, förkylning, magproblem, ingen apptit osv. känner jag verkligen för att åka hem.
Jag vill hem till riktigt sjukvård, god mat, hälsosam mat utan flugor o skit i, så att jag kan bli frisk igen.

Så... är jag dum om jag åker hem och "ger upp" efter nio månader i Afrika?

Här kommer lite bilder från April 2011


Francesca somnade i min famn som vanligt.



I denna tunna finns äckligt vatten från en pump, det dricker barnen.



När man är ung här måste klara allt själv...


Barnen vill se hundvalparna


Barnen vaknar kl 4.00 på morgonen och går och lägger sig runt 20.00 och däremellan
hjälper dem till på hemmet, går i skolan och ska hinna med läxor.
Inte konstigt att dem tar varje tillfälle att vila.

Hunden (Happy) på vårat barnhem är nu drygt ett år.
Hon har redan 3 st 6månader gamla valpar,
och fick i helgen ytterligare 7 st småttingar.
Dock överlevde bara 6 så långt.
Dem är såå små o söta..
Har inte ens öppnat ögonen än. =)

Frances är nog något av det sötaste jag vet..
"klappa händerna när du är riktigt glad..."

Jag e hemskt ledsen att jag inte uppdaterar bloggen så som jag kanske borde.
Dock så funkar inte internet här så jättebra, det är väldigt långsamt om det en fungerar, jag har inte så jättemycket tid att sitta vid datorn och jag är i afrikaaa...
inte ska jag slösa min tid framför bloggen.
Nåja, det kommer lite uppdatering då o då =) hoppas det räcker. =P
Och som min kära vän Alex från Schweiz sa, In Europe we have the watch and in Ghana we have the time. 

Igår kom vi tillbaka till barnhemmet efter en 10 dagars resa. Det var jättesvårt
att lämna barnhemmet den 22:a Dec, men väl på resan hade vi mycket trevligt och det var väldigt avslappnande. Dock var det fantasitskt när vi igår och idag gick till barnhemmet,
då de flesta av barnen var sååå glada att se oss att dem kommer springades till oss, hoppar
upp i vår famn och kramar sönder oss. :) speciellt när man ser dem större barnen uppskatta oss så mycket.
Så jag är glad att vara tillbaka. Och än en gång måste jag säga att jag trivs sååå bra här.
Dock var Felicia inte lika glad att se mig. Jag tror hon var förbannad på mig för att jag lämnade henne i 10 dagar. Men efter att hon fått lite choklad (hon e en liten tjockis precis som sin "mamma") så blev hon glad igen.

Så den 22:a Dec åkte jag, Anna, Samir & OB till något som heter Green turtle lodge, där vi träffade en hel del andra volontärer från vår organisation. Här spenderade vi 5 nätter tillsammans. Förutom OB som åkte hem till Liverpool den 23.
Green turtle lodge var fantastiskt mysigt... det ligger mitt ute i ingenstans på en strand långt ifrån allting, där är alldeles tyst och inte en massa försäljare och flörtiga ghananer på stranden som över allt annars.
Nej detta är ett ensamt hotell som dem byggt upp på stranden. Här finns möjlighet att se stora havssköldpaddor, därav namnet. Vi gick på en sköldpaddstur med såg inget. Sen gick jag o la mig och då såg tydligen alla andra en sköldpadda på stranden. Typiskt!
Hotellet består av en restaurang med mkt god mat, små "hyddor"/rum, tält och en sovsal där vi sov.
Det fanns dock några negativa saker med stället. Sängarna var ganska ofräsha, där fanns ingen el och ingen täckning alls.
Men vi hade en varm o mysig jul på stranden så det vägde upp det negativa.
 
Den 27:de tog vi oss vidare till Cape Coast där vi skulle fira nyår.
Cape Coast känns lite annorlunda från resten av vad jag sett av Ghana. Där är inte så mycket
folk som det normalt sett är överallt. Dock 1000ggr mer än i Sverige, men lite lugnare stad,
i dem flesta byar o städer i Ghana består "affärer" o stånden av små plåtlådor men i Cape Coast var det mer riktiga hus. Dock kändes denna stad fattigare på viss sätt.
Det var första gången sedan jag kom till Ghana som jag verkligen såg många hemlösa. Jag har sett en o annan på dagtid förr, men det har itne varit så stor skillnad från hur det ser ut hemma i sverige med uteliggarna. Men i lördagskväll när vi promenerade ner till stranden gick vi förbi ett ställe där det var fleeera stycken som låg och sov längst med gatan, och första gången som jag såg hela familjer med barn utan ett hem. Det var en hemsk syn.
Och man känner sig så himla hjälplös när man bara passerar dem och inget kan göra.
Ger du mat/pengar till en måste du ge till alla och det känns mer eller mindre omöjligt.

Något som också var väldigt jobbigt var när vi besökte slavslotten som ligger i Cape Coast och en bit utanför. Man kändes sig väldigt dum när dem berättar att det var svenskar som kom
dit på 1600 och började slavhandla. Dock var portugiserna 200 år före och började i det som ligger utanför. Men när en ghanan står där och berättar om hur illa vi vita behandlade dem,
känner man sig ordagrant som ett stort rövhål. Dock var det häftigt och intressant att se och höra historian bakom slotten.
Att stå på samma golv i rummet där 300 kvinnor var inlåsta 400 år tidigare och känna lukten som än idag sitter kvar i golv o väggar. I 3 månaders tid var dem inlåsta i detta rum utan att få gå på toa osv. så dem gjorde alla toalettbesök rakt på golvet, och det kan man känna lukten av än idag.
Förutom att besöka slotten så åkte vi till Kakum nationalpark som var en fantastisk upplevelse. Dock såg vi inga djur, det är inte så vanligt att man ser dem heller så var inte
speciellt besviken. Åkte dit för naturens skull och jag måste säga att det var underbart.
Där går man på hängbroar 40 m upp i trädkronorna och allt du ser är natur så långt ögat kan nå, du hör ljud från massa av djur och annars är det helt tyst.

Nyår spenderade vi på stranden på ett hotell/restaurang, Oasis, där många volontärer håller till. Det var mycket trevligt och samma sak där, väldigt annorlunda. Speciellt när man ringer hem till malmö o alla säger att det e svinkallt o massa snö, och jag sitter i klänning på stranden o svettas, o ser vågorna välla in. Otroligt. :P

Nu får det vara nog för denna gång. Hoppas jag har energi att skriva snart igen. =D
Pussar o kramar från waka waka

 

 

Efter att pratat lite mer med tjejen som är volontär på döv-skolan, tog vi och gick och gick till ägaren av barnhemmet
för att prata med henne. Vi ville inte prata med henne innan vi visste om vi kunde genomföra det.
Och när vi väl pratade med henne sa hon att det inte behövdes eftersom Kobi skulle bli adopterad.
Vi fick inte reda på när och av vem men hon sa att det var en vit familj och att dem inte ville att han skulle
lära sig detta teckenspråket eftersom det inte var samma som i deras land. Så därför skule dem inte skicka hononm till skola nu
nu innan. Jag hoppas av hela mitt hjärta att detta stämmer och att han snart får komma till en familj.
Ibland kan ju en sådan prosess ta några år.
Men han behöver verkligen komma härifrån.

Och faktiskt ibland så vet man inte om man ska ta saker och ting man hör på allvar.
Ghananer är lite kända för att ändra sina planer på några sekunder.
Så vi får se om det dem säger verkligen stämmer.
Men ändras det och han ska stanna ska vi verkligen ta upp detta igen.

Tack så jättemycket iallafall allihopa som visade sitt intresse.
Det betyder mycket. <3

Ester, det senaste komna barnet till barnhemmet. Hon kom för ca 3 veckor sedan.
Vet inte riktigt hur gammal hon är. Hon sover med toddlersarna 2-3 år men hon verkar
vara runt ett år. Denna flicka har en väääldig attityd måste jag säga.
När hon är söt då är hon väldigt söt. Men när hon vet vad hon vill då jävlar...
jag försökte ge henne mat, hon tyckte inte ris passade (kräsen o petig är hon också), hon
skrek för hon inte ville ha, jag kämpade med att försöka få i henne lite,
då tar hon upp handen till min mun grabbar tag i mina läppar och kniper allt vad hon kan.
Ja, vi alla säger att hon kommer bli en liten bitch när hon växer upp.
Men denna bilden visar hur otroligt söt hon kan vara också. =)
Lilla söta Ester-barnet



-------------------

Nu har vi tjejer bestämt oss för att försöka starta ett lite projekt här på barnhemmet.

Det är nämligen så att vi har en pojke vid namn Kobi, han kan väl vara runt 6-8 år och
är totalt döv.
Denna underbart söta pojken hittade dem för något år sedan i vattnet någonstans här i Ghana,
han var alldeles söndersliten i skinnet så man kunde verkligen se allt kött på honom.
Nu för tiden sitter Kobi tillsammans med dem andra barnen i en normal klass i skolan,
han hör inte vad läraren säger, han kan inte förklara sig själv, klasskamraterna mobbar honom
han tvingas att stå och be med dem andra barnen, när det enda dem gör är sjunger och klappar, hur mycket förstår han
av vad som händer där, vet han ens om att dem ber?...
Ja..han får ingen hjälp alls.
Det är här vi kommer in i bilden.. Min rumskamrat Myriels mamma har skickat en teckensspråksbok
på engelska till oss, och vi har först och främst tänkt att starta med grunderna.
Så att han kan förklara sig lite iallafall. Vi är 5 volontärtjejer som har bestämt oss för att
ta tag i detta.
Men mest av allt vill vi skicka honom till en skola för döva. Så han kan komma någon vart i livet.
Lära sig kommunicera, läsa och träffa andra barn som är som honom och som förstår honom på ett annat sätt.

Vi har hittat en skola som verkar jättebra. Det är en volontärvän till oss som känner en annan volontär
som jobbar på denna skolan just nu. Det är en bit ifrån barnhemmet men det är en boardingskola så han kommer
kunna bo där. Skolan öppnades för 40 år sedan så dem har ju en del erfarenhet.
Och där är om jag inte minns fel ca 300 barn.
Vi har inte fått all info än, men tjejen som jobbar på skolan ska prata mer med rektorn och sedan ringa
oss och berätta allt. Priser osv.
Vad vi har förstått ska inte summan vara så hög så vi vill verkligen satsa på att samla in lite pengar och
låta honom gå sina 7 eller 9 år på denna skolan.

När vi fått all information och pratat med ägaren av barnhemmet kommer jag att uppdatera mer om detta.

Ja, jag vet att jag har en del vänner som säger att dem skulle vilja skänka pengar till dem fattiga osv..
men att dem inte litar på att pengarna går till det som organisationen säger.
Kanske ni litar mer på mig? Jag skulle bli väääldigt tacksam om någon skulle vilja hjälpa mig och
skicka Kobi till skolan. Tills jag uppdaterar mer om det, kan ni ju tänka på saken.
som sagt det är inte mycket pengar det handlar om.
Sen vet jag också att jag har en del släktingar som skänker pengar till andra organisationer redan.
Hade uppskattat så om ni lät dem pengarna gå till detta istället.
Om vi får igenom detta, kommer jag garanterat säga upp mitt fadderskap på plan och skänka dem 200kr/mån
till Kobi istället.
Vi kommer få namn och plats på skolan och då kanske man till och med kan komma och hälsa på honom och
se hur han har utvecklats.
Och är det någon som har lite tips om hur vi kan starta med att lära honom lite teckenspråk, så är det varmt
välkommet. Vi har ingen erfarenhet av detta alls men vill göra vårt bästa.

Slänger in en liten bild på honom sen när internet funkar bättre.
Och skriver mer så fort jag vet.

Kramar

 

 

Obama - Ja, hans namn är faktiskt Obama. =)
Han är en av våra 4 (5) toddlers.
Denna killen har en väldigt speciell personlighet.
Han kan vara supergullig och busa och skratta mycket, men han är
också den jobbigaste av alla småbarnen. Han bråkar, slåss, är envis, gnäller,
tar av sig sina byxor och sin blöja 100 ggr per dag. Allt för att få uppmärksamhet.
Efter att vi volontärer försökt kämpa lite mer med honom. Har han nu börjat ty sig till oss
en hel del och pratar till o med med oss ibland, vilket han inte gör med dem andra Ghananerna.





En bild av bebisarna i bebisrummet där jag jobbar. På bilden har vi tvillingarna Francesca & Francis och Felicia (i volangklänningen).
Saknas på bilden gör minstingen Gold (3 mån) och Ester som jag inte vet om jag ska räkna som bebis eller toddler.
Hon sover och äter med toddlersarna men hon verkar bara vara runt ett år, lite äldre än tvillingarna.




Bild från idag. Felicia somnade väääldigt djupt på mig rygg. Helt utslagen.
Fast att hon redan somnat i min famn 2 ggr tidigare idag. Lilla latmask.

Absolut nannig. Ja, hon lever, fast än det inte ser ut så :P

Francis lilla pojken som jag skickade till sjukhuset.
Älskade bebbe!!!

Jag och min älskling Felicia. Min absoluta favorit!!!! <3


John en annan favvis. 2 årig busunge. Som brinner för att snacka, lära sig saker
och lära sig engelska. Felicia är även hans favvis och frågar man honom:
John, do u love Felicia. Svarar han bestämt: YES!
jag har även lärt honom att pussas.
Säger man: John, can I get a kiss. Pussar han dig glatt på kinden. =)

ÄLSKADE BARN!!!!

Berattade tidigare att vi spenderade en helg hos en kvinna vid namn Jennifer.
Vars man jobbar som gruvarbetare..
denna helgen spenderar jag hos en annan kvinna, och hennes man jobbar pa samma foretag.
Dem bor i ett litet inhangat omrade och far allt betalt fran foretaget.

Sa ar dem vanliga o bjuder in oss..
Tyvarr ar Anna och Myriel sjuka denna helgen och kunde inte folja med.
Men dem tva nya svenska tjejerna som kom for 2 veckor sedan foljde med mig.
Superkul med trevligt svenskt sallskap. Far jag battra pa min svenska ocksa.

Idag har vi slappat lite i poolen och fatt supergod mat.
Melonie som kvinnar heter, gjorde klyftpotatis, morotter i ugnen, kyckling, broccoli, blomkal och ostsas..
kanns som varsta lyxen.. och supergott var det.

Ikvall blir det nog pizza och kanske bio.
Vi far ha hennes privata chauffor hela kvallen.. kanns lite skummt att leva i san lyx helt
plotsligt nar man ar van vid barnhemmets enkelheter.
Men det uppskattas sa jaakla mkt.. :)


Igar skickade vi ivag en liten bebis till sjukhuset.
Efter en massa tjat lyssnade dem antligen pa mig.
Jag sa att det var mkt allvarligt men dem trodde inte mig..
Men till slut sa fattade dem att han var mycket illa och tog honom till ett sjukhus.
Han har typ sovit i 2 dagar, inte velat ata, till o med spytt upp vatskeersattningen som jag
gav honom.. och ut kom geleliknande spya... hans hud var sa uttorkad sa att det var
som elefantskinn.
Pa sjukhuset sa dem att han hade blodbrist (anemi) och gav han lite mediciner och vitaminer.
Jag hoppas verkligen att det ar tillrackligt, litar inte riktigt pa doktorerna har...
Och jag hoppas verkligen att dem tar hand om honom nu nar vi inte ar dar...
Man blir ju orolig, lilla Francisdarling...

Nu ska jag fortsatta vara lite social.

Bye